Ett andningshål i vardagen

Ibland blir det bara för mycket för allt, för mycket av både det goda och det onda, och då behöver jag en paus från allt. Igår blev det för mycket av allt och då packade jag och sambon väskan och åkte till lugnet. Lugnet i fråga ligger i Roslagen, nära vattnet och här blir jag alldeles lugn. Här kan jag tänka och hinna och reflektera över livet, det är en plats där jag bara är. Här ute med skogen som granne är det tyst och det är bara skogens sus och fåglarna som hörs, helt underbart. Nu laddar jag batterierna innan nästa arbetsvecka drar igång. Idag gick vi en långpromenad i skogen med hunden och det har helt magiskt, solen sken och det var ljumt i luften och inne i skogen var det en dämpad tystnad. För varje andetag andades jag ut det gamla unkna och fyllde lungorna med ny fräsch luft och energi. Om jag inte får checka ut från vardagen under några dagar ibland blir jag inte en bra person, ingen bra mamma, bonusmamma eller sambo. Blir ingen härlig person för att beskriva mig själv på ett ärligt sätt. För att göra en lång historia kort så är det som jag nollställer systemet och laddar batterierna till nästa gång jag kan få tid att komma hit igen.

IMG_1853

Varför är det så svårt att ta sig tid för sig själv?

När jag är hemma har jag svårt att motivera mig att prioritera det som är viktigt för mig, tex att hitta tid för att meditera, varför är det så? Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag får rutin med meditationen, men jag liksom glömmer bort det… Det är så många olika störande moment som gör att det inte blir av, men det är ingen ursäkt, bara en förklaring. Men jag har inga problem med att få en lucka på torsdagar kl 21 och då sjunka ner i soffan och kolla på Wahlgrens Värld! Det kan jag nästan alltid hitta tid för konstigt nog, eller det är nog inte så konstigt för det är ju roligt. Fast det ligger i människans natur att göra det som är roligt än det som är lite segt och tar emot. Att åka till mitt andningshål i Roslagen tar även det emot innan jag sitter i bilen och är på väg, och när bilen stannar utanför huset uppfylls jag av ett inre lugn och lycka. Nu sitter jag och tänker att jag inte vill åka hem. Kanske blir kvar här ett tag?!

Jag hoppas att ni har ett andningshål som ni kan åka till när livet blir för mycket, ett ställe där ni kan andas och bara vara.

Nu ska jag stänga ner datorn och gå och umgås med sambon och den absolut bästa pappan som finns, och det är min pappa! Hunden Esther kommer ockupera mitt knä när jag intar fåtöljen. En kväll i världsklass helt enkelt.

 

Ha en fin kväll!

Kram

Michaela

Blir vi aldrig nöjda?

Välkomna tillbaka till verkligheten efter en lång och härlig sommar! Har haft ett långt uppehåll från bloggen vilket jag har behövt, har haft ett behov att stänga av allt som har haft med sociala medier under ett tag, kände att det blev för mycket och det tog överhanden. Det har varit så skönt nu i sommar att bara få njuta av solen och värmen, svettas kopiöst på nätterna och längta efter en rejäl regnskur. Och nu verkar ju den önskan slå in… Nu regnar det typ varje dag och nu längtar jag tillbaka till värmen, men det är så vi människor är, aldrig nöjda.

Skolan har börjat och barnen har börjat komma in i rutinen att gå upp i tid på mornarna och gå och lägga sig innan solen går upp. Vardagen är här igen, och det är ganska skönt. Man ska inte underskatta vardagen, den kan vara tråkig och inrutad men det finns en trygghet i det också. Sen är det upp till oss att sätta guldkant på den, strössla lite magiskt glitter och unna oss lite glamour, eller what ever floats the boat. Min sambo överraskade mig förra veckan med biljetter till Lars Winnerbäcks sista konsert för den här turnén på Zinkendamms IP nu lördags, och den var en magiskt episk konsert! Det blev verkligen en guldkant på den lördagen det. Var så mycket uppe i varv när vi kom hem att jag inte kunde sova på natten, så när klockan var 5.30 kunde jag inte ligga kvar i sängen längre utan gick upp och satte på kaffe och la mig i soffan och kollade sjukt dåliga skräckfilmer. Och det var så jäkla härligt! Fick sällskap av hunden och katten som la sig bredvid mig och bara förgyllde hela stunden, Memphis the Cat låg och spann och Esther the Bassett låg och drog timmerstockar. Mina bebisar! Så mycket kärlek!

IMG_1686

På det här temat att aldrig vara nöjd, så har jag myror i brallan när det kommer till att stanna för länge på ett och samma ställe. Det jag syftar på är att jag de senaste 20 åren har flyttat med två års mellanrum och nu börjar jag närma mig den magiska gränsen för mitt boende. Och vad händer då? Nu knarkar jag på Hemnet flera gånger om dagen, flyttar in mentalt på olika ställen och renoverar, möblerar och går bananas. Min sambo är måttlig road av det här, kommer med nya objekt varje dag och ibland ska vi bo tillsammans och ibland var för sig. Försöker nu få bort myrorna i brallan och än så länge har varken Myrr eller något annat bekämpningsmedel funkar. Men jag känner mig så pass väl att jag vet att det kommer försvinna, men under tiden är jag orolig i kroppen, lättretlig och aldrig nöjd. Har nu istället riktat blickarna mot vårt hem och vad vi kan förändra där istället, vilka väggar kan vi måla om, ska köket göras om. Det som de här 20 åren har lärt mig är att jag stormtrivs i kaos, den mest hemtrevliga lukten är inte nybakade kanelbullar utan när det luktar målarfärg. Så det gäller för mig nu att bara ta det lugnt, andas och ha insikt om att det här tillståndet försvinner. Det är kanske är på tiden att jag bryter den onda cirkeln med dessa ständiga flyttar?! Är det någon som känner igen sig i min beskrivning eller jag är helt ensam om det här?!

Jag älskar mitt hem och vill egentligen äta kakan och ha den kvar, men det går inte. Eller om man tror på reinkarnation så kanske jag har varit en nomad, i ständig rörelse.

Nu ska jag blocka mig från Hemnet och inte gå och göra planer på vad som ska förändras här på hemmaplan, ska försöka njuta istället av vad det jag har. Känna tacksamhet och att mitt liv är precis som det ska vara, här och nu.

Stor kram till er alla!

Michaela

Svensk sjukvård…. vet inte vad jag ska säga!

diskbrack_fig1

Har gått och tänkt på det här under en längre tid och jag är riktigt förbannad på den svenska sjukvården. Har tidigare haft stor tilltro till den husläkarmottagning jag är listad på men nu är jag bara arg! Förstår att vi är inte mer än människor och alla kan göra fel men när jag nu drabbades har jag absolut ingen förståelse. Okej, ska berätta vad det här handlar om.

I slutet av november förra året sitter jag på morgonen och pratar med min sambo innan jag ska börja jobba, och när jag ska resa upp för att gå känner jag en känsla i ländryggen som jag känt så många gånger förut, ett ryggskott gör entre! Har en historia med upprepade ryggskott, typ ett par tre fyra stycken per år. Går nerför trappan och på 10 minuter är jag helt ”blockhalt”, kan inte lyfta upp benen, ställa upp ren disk i skåpen osv. Det här var en ny upplevelse, men jag tar några Voltaren och hoppas att det ska hjälpa. Men icke sa Nicke. Efter en månad av det här helvetet går jag till husläkaren och får träffa en läkare, en AT-läkare som undersöker mig. Har då börjat misstänka att det är ett diskbråck och förklarar det för honom, och att min morfar, syster och bror har problem med ryggen och att jag vill ha en magnetröntgen. Han tittat då på mig och säger att jag inte kommer få en remiss pga besparingsskäl. WTF! Besparingsskäl!? Jag har inte de vanliga symtomen för diskbråck, och jag kan hjälpligt lyfta benen och kan röra mig. Men han kunde skriva ut Naproxen, som är antiinflammatoriskt och smärtlindrande! Tack för det! GRRR!!! Hjälpte ju, inte mycket… Jag hade en lång diskussion med honom om varför jag skulle få en MR och han höll med, men sa ändå nej pga att det kostar så mycket pengar att skicka patienter på röntgen för ryggproblem. Var så arg att jag kokade, hur kunde han neka mig en MR när jag hade så jävla ont att jag knappt kunde gå eller sova, resa mig upp eller fungera som människa?! Så jag gick med det här och och tänkte att det skulle ge med sig, men det gjorde det inte. Gick till naprapaten under hela den här tiden och vet inte hur mycket pengar det kostade mig, men jag blev ju inte bättre av det och min naprapat sa till slut att han inte kunde göra mer för mig.

Under hela tiden gick jag på gymmet och styrketränade för att hålla det drabbade området i god kondition, se till att blodcirkulationen var bra för det bästa man kan göra när man har ryggskott är att träna lätt och försiktigt. Vissa dagar kändes det bättre i ryggen för att sen gå helt sönder, men jag fortsatte.

I april fick jag nog, då hade smärtan ätit sig in i huvudet och jag började bli tokig. Tog kontakt med en annan privat läkare som på ett nafs skickade iväg en remiss och några dagar senare hade jag en tid för röntgen på Sofia-hemmet, på Skärtorsdagen faktiskt. Han tog mig på allvar och förstod att det var något annat än ryggskott och han vet sen tidigare att jag har en hög smärttröskel.På måndagen efter kom svaret, nämen titta, diskbråck! Jag bröt fullständigt ihop och fulgrät, jag hade då gått med smärta i 5 månader och på det blivit nekad röntgen! Efter det fick jag en tid på Ryggkirurgiska i Strängnäs och fick träffa en specialist där, som sa att jag inte behövde operera. Tack gode Gud för det! Nu ska jag gå på sjukgymnastik och bygga upp muskulaturen vid ländryggen för att undvika att jag åker på ett nytt diskbråck.

Det jag blir så förbannad över är att jag inte blev tagen på allvar, att jag blev ifrågasatt, att jag inte kunde känna skillnad på ett ryggskott och ett diskbråck men framför allt det handlade om BESPARINGAR! Nej, jag har inte någon vidare tilltro till den svenska sjukvården just nu! Att en AT-läkare förklarar för en patient som har sjukt ont att hon inte kommer få en remiss till MR för att det kostar för mycket är ett skämt!

Ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag! Jag är i övrigt en frisk människa och jag betalar skatt för att kunna få tillgång till systemet, men får ändå dörren slängd i ansiktet.

Har inte hört ett ljud från läkaren som nekade mig MR, men han sa att han skulle ringa och kolla upp hur det gick för mig. När/om han ringer kommer det bli ett intressant samtal.

Gissar att det är fler än jag som upplevt det här och det är inte okej! Att jag ska bevisa att jag är trasig, att något inte står rätt till. Och att det enda jag fick utskrivet mot smärtan var typ sockerpiller, kunde inte ens så något som bet på smärtan. Och samtidigt skulle jag få vardagen att gå ihop med jobb, barn och hund. Men som den envisa halvfinne jag är så bet jag ihop och blev sjukt trött på alla frågor om min rygg, det är både en styrka och en svaghet.

Har ni varit med om liknande så skriv gärna om det här!

Ha en superfin och magisk måndag!

Kram

Michaela

Visst finns diktaturerna kvar

diktatur

Min sambo är väldigt intresserad av historia, speciellt av det andra världskriget, och det händer ofta att vi diskuterar och pratar om hur det såg ut i världen förr och hur det ser ut idag. En sak som är bättre idag enligt min sambo är att det inte finns några diktaturer kvar i Europa, och det har jag funderat på. Det han säger stämmer säkert, han brukar kunna sin sak när det gäller krig och fred.

Det jag tänkte på är att diktaturer lever och frodas fortfarande, bara på ett annat plan. Hur många kvinnor och män lever inte i diktaturer på hemmaplan? Lever i relationer där den ena partnern styr och ställer med en järnhand med fysisk misshandel, verbal misshandel, olaga hot och i vissa fall våldtäkt?

Vi som har gått i skolan vet att det brukar finnas några exemplar av ”bullys” som bestämmer över de andra eleverna, som utser sina offer baserat på olika variabler och får de andra med sig för att de inte vågar sätta ner foten i rädsla för att hamna i skottgluggen? Eller på arbetsplatsen, vi kan applicera det här på många olika ställen, det finns och orsakar många smärta, rädsla och dåliga minnen som följer med en hela livet.

Jag har precis som många andra varit i en destruktiv relation och jag blev så toppstyrd och verbalt påhoppad att jag började tänka att det hade varit bättre att ha fått en örfil för då hade det över, än att hela tiden behöva höra vilken dåligt urusel människa jag var och hur mycket fel jag gjorde. Det spelade ingen roll hur många gånger jag vända mig ut och in för att göra rätt, allt var fel. Där och då hade jag hellre tagit en örfil, så stört men jag gissar att jag inte är ensam om att tänka så. Fundera ofta på varför jag stannade så länge som jag gjorde, för jag är en stark och självständig person. Anledningen var att jag till slut började tro på det som jag fick nerkört i halsen, att jag var en hemsk person som ingen annan ville vara med var att jag maldes ner lite i taget varje dag tills jag en dag inte har en aning om vem jag var längre. Det är som Julia Roberts säger i Pretty Woman ”people put you down and you start to believe it”. Men en dag fick jag nog och packade ihop mina saker och lämnade personen i fråga.

Det kanske inte syns utåt men det betyder inte att det inte finns. För vad ser vi egentligen, vad  vill vi se? Det kan vara att vi ser en perfekt fasad utåt, ett lyckligt par som verkar ha det hur bra som helst, men vi varken hör eller ser vad som händer bakom stängda dörrar. Och om vi ser att något är fel, ska och vågar man då ingripa med risk för att det kommer bli ett eventuellt helvete? Men visst finns diktaturerna kvar, samma maktstrukturer som förr men i mindre skala, så långt har vi ändå inte kommit i evolutionen. Men jag har inga bra svar på hur man ska lösa det här problemet, men vi kan börja att prata om det….

 

Ha en fin dag och njut av solen.

Kram!

Michaela

Ny adress på bloggen!

arnel-hasanovic-375269-unsplash

Efter mycket hattande fram och tillbaka så har jag bytt adress på bloggen, precis som Kungen så fint sa det var det dags att vända blad. Håller på med att importera mina gamla blogginlägg från den gamla men det går inte så fort som jag önskar, tyvärr. Men förhoppningsvis så kommer innehållet förr eller senare hitta sin väg hit.

Och varför byter jag adress kanske ni undrar? Jag vill ha fullständig kontroll på mina egna flöden, det hade jag inte med den gamla bloggen. Och det är därför som jag har problem med att flytta över mitt material… Jag lyssnade för ett tag sedan på Puma Swedes ljudbok och hon började min process med att byta adress, hon sa att det viktigaste är att du säger dina egna domäner, att det är ditt namn som står som på kontraktet för annars kan du en dag stå med brallorna nere. Lite kul liknelse av henne måste jag säga!

Så om ni tycker att det ser lite torftigt ut än så länge så kommer det att ändras, sitter och arbetar med bloggen men det tar lite tid för jag är inte riktigt hemtam med programmet än men lär mig hela tiden. Gillar att vara oberoende och kunna sköta mina saker själv, det är ett arv från vår älskade mamma som sa att ”en bra tjej reder sig själv” och det har jag tagit fasta på. Blir som en treåring i sandlådan när jag upptäcker att jag inte klarar av vissa saker själv, men jag förstår ju att jag har mina begränsningar. Om en även lite motvilligt..

 

Ha en superskön fredag så fortsätter jag och jobba på här.

Kram!

Michaela

Flygplatser är spännande ställen!

flygplats

Vi, jag och familjen, har precis kommit hem från en resa till Sydafrika och är det något jag tycker är spännande så är det flygplatser. Flygplatser är så dynamiska och det är ett ständigt flöde av människor som är på väg någonstans, en flygplats sover aldrig utan det finns alltid något eller någon att titta på.

Sen är det alltid spännande när det börjar bli dags att gå till gaten för att  gå ombord på planet, där har vi gruppen som ställer sig i kö för att komma först in på planet, fast det är bestämda platser. När de väl fått sin biljett blippad så älgar de in på planet och spänner fast sig i stolen, efter de har stoppat in sina rullväskor i takfacket. Sen har vi de som reser med små barn, de ser alltid lite plågade ut för de vet inte om barnet kommer gråta och låta hela resan. Det är inte alla som har överensseende med att små barn låter när de vill sova, och det vet föräldrarna. Jag har inga problem med att barn gråter på planet men jag har otroligt svårt med barn som sitter och sparkar i ryggen i min stol eller hänger på stolen och drar mig i håret, utan att föräldrana reagerar. Sen har vi kategorin av resenärer som gärna sitter vid fönstret fast de har världens minsta blåsa och måste gå på toaletten hela tiden, vilket gör att man får resa på sig i ett för att man har stolen längst ut. Eller de som på något sätt lyckas komma in med armar och ben på min stol, och tar ingen hänsyn till att jag inte vill ha någons armbåge i sidan..

Och sen ska man gå av planet… Då kommer vi till de som sitter längst bak i planet men ändå ska gå av först. En helt ologisk ekvation för mig. Självklart så ska de som har connecting flights som väntar av först, det kan ju vara att planet har blivit försenat pga snökaos eller annat och de vill ju inte missa nästa flyg. Men sitter man längst bak i planet är det väl rimligt att man kommer av typ sist, eller?! Men de som har så jäkla bråttom av planet för att ställa sig och vänta på sina väskor och stå precis brevid bandet med trolleyn och blocka för alla andra, suck!

Som sagt så finns det en mängd olika beteenden hos de som reser och alla är inte bufflar, det flesta är så beresta att de vet hur det går till. Alla kommer på planet och alla kommer av, enkelt. Det är lika spännande varje gång att iaktta de olika beteendena som finns hos de som flyger.

Sen är det alltid lika skönt att komma hem och få packa upp och tvätta, sätta tillbaka resväskorna och komma tillbaka till vardagen. Det absolut bästa är att få sova i sin egen säng och borra ner huvudet i sin egen kudde, det är magiskt! Som man brukar säga ”Borta bra men hemma bäst”!

 

Ha det så bra så ses vi snart igen.

Kram!

Michaela

Sätta fokus på barnen

Skärmavbild 2018-02-23 kl. 13.56.47

Igår träffade jag en helt fantastisk person, en eldsjäl med ett hjärta av renaste guld. En person som har satt barnen i fokus i miljöer där den ena eller båda föräldrarna har ett missbruk som de kommit ur. Den här fina människan heter Lars Lewerth och driver Childrens Program, han och hans kollega är de enda i Europa som är certifierade och licensierade av Betty Ford Clinic i USA.

”Childrens Program lägger fokus på barnens behov och är ett förebyggande komplement till din egen missbruksbehandling. Childrens Program ger barnen kunskaper om missbruk som sjukdom, tar bort skuldkänslor, ge familjen ny ömsesidig förståelse och en förbättrad relation med verktyg för framtiden. Vi som arbetar här är personer som har en egen erfarenhet av missbruk och beroende, antingen med egen problematik eller som anhörig.” www.childrensprogram.se

När vi satt och pratade med Lasse igår så önskade jag att det här programmet hade funnits för 26 år sedan för min egen del. Men på den tiden fanns det inget eller mycket lite som handlade om medberoende, anhörig-problematik eller ens att belysa hur barnen hade upplevt det när föräldern drack eller drogade. Vi är nog många som har en ”radar” inbyggd och är extremt duktiga på att läsa av människor för att ha kontroll över situationerna. Tack gode Gud för att forskningen och kunskapen om de här frågorna har kommit upp till ytan och idag diskuteras och existerar.

Lasse som person är verkligen engagerad, driven och framåt, han har en så varm personlighet och glädjen i hans ögon när han pratade om Childrens Program gick inte att ta miste på. Han brinner för det här och idag har 150 barn med föräldrar genomgått behandlingen och den 28 februari kommer Örebro Universitet lämna in en summery om den forskning som har gjorts om Childrens Program, och den kommer publiceras på Folkhälsomyndigheten.

Barn som växer upp i miljöer med missbruk är väldigt stressade och tar ofta på sig ansvaret för att hålla föräldern nykter och slungas in i ett medberoende. Barn kan inte förstå att förälderns missbruk inte har något med dem att göra, eller att de inte har gjort något fel. Det bygger upp så mycket skuld och skam som barnen sedan tar med sig i ryggsäcken genom livet, om de inte själva börjar jobba och ta itu med det.

Alla dessa eldsjälar som viger sina liv för att åstadkomma en förändring till bättre förtjänar all creed de kan få, det är ett slit från morgon till kväll och allt handlar om pengar, pengar att driva runt det.

Gå gärna in på http://www.childrensprogram.se och läs mer, det här är så bra!

 

Ha en superfin helg,

Michaela